En historisk tillbakablick visar att betydande resultat uppnåtts inkluderande en halvering av de landbaserade fosforutsläppen. I det senaste gemensamma HELCOM programmet BSAP överenskoms om landsvisa utsläppsnivåer som skulle uppnås tom 2020. I detta sammanhang var ännu inte termen ”Intern belastning” i allmänt bruk. Under de senaste 3-4 åren har man emellertid börjat fästa allt större uppmärksamhet avseende följderna av internbelastningen på Östersjöns tillstånd. Skälen till detta är bl a att förväntade positiva effekter av den betydande sänkningen av fosforutsläppen som ägt rum inte har realiserats. De ständigt återkommande blomningarna av cyanobakterier såväl i kustområden som i det öppna havet har om möjligt blivit kraftigare trots att de förväntats minska. Ett av huvudskälen till de ökade blomningarna har visat sig vara den lösta fosforn som finns i det syrefria bottenvattnet i Östersjöns djuphålor.
De döda bottnarnas utbredning är ca 100 000 km2 och färska observationer visar att det syrefria vattnet innehållande svavelväte nu ligger på endast 50 m djup väster om Gotland. Utlösningen av biologiskt tillgänglig fosfor från syrefria bottnar har beräknats till uppemot 100 000 ton/år, vilket kan jämföras med den nuvarande landbaserade belastningen på ca 10 000 ton/år. Det fosforbemängda bottenvattnet blandas upp i ytvattnet (över haloklinen) och är huvudorsaken till att ytvattnet nu har en fosforkoncentration vintertid som är minst 3 gånger högre än under slutet av 1950-talet. Övergödningen kan med ytvattnet också tränga in i våra skärgårdar och kustområden.
Den stora volymen vatten med svavelväte betyder att inte ens ett stort inflöde av saltvatten är tillräckligt för att såväl oxidera svavelvätet som att binda fosforn till sedimentet vilket visades efter det mycket stora inflödet i december 2014 – januari 2015. Med andra ord kan det antas att situationen gått så långt att Östersjöns förmåga till självrening överskridits.
Flödet av havsvatten som tränger in mot kusten är ofta flera gånger större än avrinningen av sötvatten. Situationen där den interna belastningen förstärks medför att effekten av fortsatta landbaserade åtgärder inte kan slå igenom då den interna fosforn i stora mängder kan tränga in i kustområdena och skapa kraftiga algblomningar även i framtiden om inget görs för att eliminera denna källa.
Under våren 2018 färdigställdes en rapport från Finlands miljöministerium där problematiken med den interna belastningen diskuterades och möjliga åtgärder att binda fosforn till sedimentet genom tillförsel av syre till djupvattnet.
Sedan rapporten publicerades (ladda ner nedan) har tankearbetet med att komma till miljö- och kostnadsmässigt godtagbara lösningar fortsatt. Det är organisatörernas förhoppning att deltagarna i detta projekt blir väl informerade om senaste tekniska lösningar och kan bidra med konstruktiva tankar som vägkost vid det fortsatta arbetet att producera ett konkret förslag hur gå vidare från ord till handling.